Min allra värsta mardröm har just besannats. Att bli helt ensam. Att få stå där själv och försöka finna kraft att ta sig an världen. Det finns ingenting mer att förlora. En del säger att man har nått botten men min botten bestod av ren dy och jag sjönk ytterligare ett par meter. Jag behövde absolut inte detta nu oxå. Det finns ingen fast mark att sätta fötterna på.
Jag fick höra för ett tag sen att man ska ta reda på vad man vill ha och sen kämpa stenhårt för att få det, men hur är det när man inser att det enda man vill ha är meningslöst att kämpa för? Att man ändå inte kommer att vinna det slaget....Att sikta mot stjärnorna och nå trädtopparna heter det....men om man inte ens kommer upp till ytan då? Vad gör man då?
Det finns ingenting som håller mig kvar här längre, Inget att sträva efter eller att lägga sitt hopp och tro på. Nu får det vara nog!
I en scen i Mannen som talar med hästar står den äkta maken och ser på när hästkarlen tvingar ner den kämpande hästen i backen. Hästen kämpar och kämpar för att hålla sig på fötterna. Han säger då:" When i saw the horse struggeling to stay on his feet, i suddenly understood that i´m having the same war. I could keep fighting to resist his will or i could accept my destiny and give up." Det är precis så jag känner mig nu. Jag har kämpat och kämpat för att hålla mig på fötterna och vinna slaget när jag egentligen redan från början visste att jag skulle förlora. Det är nog lika bra att ge upp. Att inse att jag aldrig kommer att vinna. Snaran har bara dragits åt mer och mer för varje andetag jag dragit och nu finns det ingen mer energi.
Det är lika bra att folk får som de vill. Vill de inte ha nåt mer med mig att göra och blir så fruktansvärt lyckliga med mig ur vägen så är det väl synd om jag skulle hindra deras lycka. Lika bra jag drar mig undan. För gott.
Ni får som ni vill....jag skaffar en enkel biljett......Hoppas ni blir lyckliga nu.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar