Hur kommer det sig egentligen att man inte kan sova? Man är så jävla skittrött och helst av allt vill man bara sova en hel vecka men ändå ligger man där och vänder och vrider på sig. Jag menar, nån natt då och då vore väl en sak men va fan....varenda jäkla natt i veckor???? Rent logiskt så borde man ju av ren utmattning somna efter tillräckligt lång tid men ett par timmar varje natt sen vaknar man igen och kan omöjligt somna om. Inatt sov jag en timma och 40 min...Känner ingen trötthet i ögon och så och känner inte att man kan sova men kroppen skriker efter vila.
Blir så irriterad när man vaknar av minsta lilla för redan när man öppnar ögonen så vet man att "nu är det kört. Tack för den."
Måste få komma bort ett tag och få nån ändring i livet så nåt händer. Måste få en paus från all skit. Känns som om det skulle vara mitt livs öde att bara få utstå problem. Finns fan inget som går min väg. Det där med Murphys lag är fan skrattretande. Sök på ordet och du får upp "Vittras liv" som förklaring.
Var ute på en halvlång promenad med hundisarna idag tillsammans med en kompis och det var ganska skönt ändå att inte behöva gå själv för en gångs skull. Dock inget kul att gå då det var snorhalt hela vägen. Hatar vintern,
Nu får det fan hända nåt bra!!!! NÅT positivt så man orkar ett tag till för snart ger jag upp!!! Hur ska man orka ta all skit som kommer om man aldrig får fylla på energin? Om ALLT är negativt så fixar man inte att fortfarande ha hoppet uppe. Man kan ju liksom få ett bevis för att det överhuvudtaget FINNS nåt hopp här i världen. Men icke....
Vill inte vara ensam....vill inte bli lämnad åt mitt eget öde och sitta där i ett tyst ensamt rum utan att kunna dela mitt liv med nån. Men tycks inte som om nån har förståelse för det. "Du kommer hitta nån, du har två barn så du är inte ensam, du är fortfarande ung så det är klart du kommer att kunna starta ett nytt liv". Men om man inte vill ha ett nytt liv då? Om man vill ha det gamla som var? Självklart så är jag ju glad att jag har barnen men jag är fortfarande ENSAM. Den kärleken som är mellan mor och barn är inte den jag menar att jag saknar. Jag vill ha nån som älskar mig...jag vill ha nån som håller om mig....jag vill dela mitt liv med nån....jag vill ha DIG. Men problemet är att jag vill ha dig som du var....inte som du blivit. Det gör så fruktansvärt ont att veta att jag inte betyder nåt för dig. Att veta att nån annan är bättre. Att veta att jag inte duger till. Att inse att allt var en lögn.
Jag har aldrig fått känna mig betydelsefull och älskad men jag trodde jag var det av dig. Det är därför jag har så svårt att släppa allt och acceptera att jag trodde fel. Hela mitt liv har jag flytt och varit rädd för att kämpa. Nu har jag för första gången i mitt liv kämpat för allt vad mitt liv är värt. Jag har tagit mod till mig och försökt. Vad vann jag på det? Inte ett skit. Jag visade min sårbarhet och du spottade på mig. Du stod där och hånade mig. Lyssnade inte på ett enda ord jag sa för inget av det jag hade att säga var väsentligt för dig. Jag blev överkörd. Jag har aldrig betytt nåt för dig överhuvudtaget. Jag var bara en kul grej. Ett tidsfördriv som du kunde roa dig med. Du hade aldrig några ärliga avsikter. Jag var bara en i mängden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar